Kampen mellan gymnastiken och psykiskohälsa
Moa Bratberg är 18 år och går andra året på El- och energiprogrammet. När Moa var liten var hon ett väldigt spralligt barn som älskade att klättra och hoppa.
Hennes mamma tog med henne till barngymnastik där hon utvecklades och gick på en uttagning. Hon klarade testerna och blev antagen till AG (artistisk gymnastik) i Tidaholms gymnastiksällskap.
Bratberg tyckte att det var roligt och började satsa på gymnastiken. Detta krävde mycket tid och energi, hon tränade 5 dagar i veckan där varje träningspass var 3-4 timmar långa.
Gymnastiken blev hennes liv, hon visste inget annat, – ”Jag hade inget liv längre, jag hade ingen tid över för vänner och det kändes konstigt när jag väl var med kompisar utanför träningen och skolan” berättar Bratberg.
Gymnastiken gav henne även extrem kroppshets, -”Man var hela tiden tvungen att tänka på vad man åt och jag vägde mig varje dag, jag får fortfarande ångest varje dag jag ser vågen i badrummet” berättar Bratberg.
Det var alldeles för mycket press och år 2016 blev Moa utbränd och inlagd på psyket. – ”Jag hade kommit till den punkt där jag hade förlorat all livsglädje, allt kändes som ett tvång, jag tyckte det var jobbigt att gå till träningarna då jag hade förlorat glädjen i det men om jag inte gick dit fick jag ångest för att jag inte tränade.
Ingenting kändes roligt längre och jag kände mig hopplös för jag ville samtidigt inte ge upp alla år jag lagt ner på gymnastiken” berättar Moa Bratberg. Hon fick hjälp med medicinering och stöd från psykologer.
År 2016 valde hon att sluta AG och började i Truppgymnastik vilket innebär att man tävlar i ett lag istället för individuellt som man gör i AG och man tävlar i tre grenar istället för fyra, samt att pressen på sig själv inte är lika hög och inte lika många träningar i veckan. Hon började först i truppen i Tidaholm där dem tävlar på nivå riks 5 men Moa Bratberg kände att hon ville utvecklas och tävla på högre nivåer och då började hon träna i Trollhättan som tävlar på nivå riks 3.
Men hon blev inte kvar i Trollhättan längre än fyra månader. Hon trivdes till en början. -”Det var bra träningar och duktiga tränare men mina lagmedlemmar var väldigt oseriösa och jag märkte ganska fort att dem inte ville satsa lika mycket som jag.
Jag kände även att jag inte passade in där. Jag fick mycket kommentarer eftersom de toppade lagen där och jag kom in som ett hot och tog någons plats, detta ledde till att jag kände mig väldigt utanför och inte som en i laget” Säger Bratberg.
Sedan hörde tränaren i Borås av sig till Bratberg och ville att hon skulle börja gymnastikgymnasium där men dem hade inte samma gymnasieutbildning som hon redan hade påbörjat på Ållebergsgymnasiet.
Men hon valde att börja träna och tävla för Borås där är hon kvar än idag och pendlar till borås ca 3 gånger i veckan. – ”Jag trivs jättebra i Borås, det är duktiga tränare och vi är ett bra lag där alla tar det seriöst och vill satsa lika mycket som jag säger Moa Bratberg”.
Vad är det som motiverar och driver dig?
Mina tränare, lagkamrater och min familj som ställer upp och min syster Vanja som alltid finns där och drar upp mig igen.
Du är ju också tränare, vilket är ditt bästa tips till dem som vill bli duktiga inom gymnastik?
Inte lalla runt på träningarna. Fokusera och vara seriös, våga, släpp allt och kör. Om du vill satsa på något får du göra det ordentligt och kämpa för att nå ditt mål.
Vilka är dina styrkor som gymnast?
Mina styrkor är att jag har ett starkt fokus, jag kan stänga av allt annat trots att det är mycket folk och ljud och när jag tränar går jag alltid in till 100% och kör tills jag är helt slut.
Emilia Abrahamsson
SA16a